söndag 3 april 2011

In med planeten i balansräkningen

I förra veckan gick jag på lanseringsmingel av Johan Rockströms och Anders Wijkmans bok "Den stora förnekelsen". Det var en inspirerande tillställning, med utfrågning av författarna på flera områden. Vill ni få ett smakprov så kan man se deras besök på Gomorron Sverige.

Jag har turen att känna Anders och Johan, och de är bägge inspirationskällor för mig när det gäller förståelsen för oss människor som del av samhället i ett ekologiskt system - vår planet.

Jag har precis börjat läsa den som pappersbok (eftersom den elektroniska inte kommit ut ännu), och får återkomma när jag läst mer. Både Johan och Anders efterlyste nya ekonomiska teorier och modeller på seminariet - och drar slutsatsen att "dagens globala tillväxt" svårligen kan fortsätta på samma sätt som man gör idag.

När jag hör en sådan utsaga så är jag benägen att hålla med - och då vill jag förtydligande lägga till att: "...tillväxt är ju bara tillväxt om man får ett högre avkastning, och då kan man inte sälja tillgångar ifrån balansräkningen i smyg för att dopa resultatet!" Annars är det ju bara ett sätt att lura sig själv att man har tillväxt, medan den ökade produktionen beror på att man förbrukar med av det man har.

På temat är Johan Rockström själv väldigt tydlig i ovan nämnda SVT-intervju (5.50 in i inslaget):
"Det handlar alltså inte om att tillväxt i sig skulle vara fel, utan att vi idag har tillväxt som sker på bekostnad av naturkapitalet. Vi tömmer vårt kapitalkonto så att vi i framtiden riskerar tillväxten."
När jag sedan råkade ramla på ett brev till DN ifrån Claes Thulin (tyvärr inte online) som ställer frågan "Behöver vi verkligen 'ständig tillväxt'?", så känner jag att jag måste skriva ett par rader. Jag ser nämligen ofta - inte minst i lokalpolitiken - exempel på att många missuppfattar det här budskapet, och plötsligt vänder sig emot tillväxten.

För mig är saken enkel: "Ständig tillväxt" är lika naturligt knutet till människan som evolutionen i sig själv. Givet allt annat lika, så ackumulerar vi kunskap. Det gör - givet allt annat lika - att vi kan göra saker bättre imorgon än idag. Därur kommer tillväxt - att vi får ett bättre resultat år 2 än år 1.

Sedan är det förstås så att allt annat inte är lika. Befolkningen ökar, fler och fler människor i världen får tillgång till redan existerande kunskap och teknologi, vilket i sin tur ökar deras produktivitet radikalt. Sedan ökar den ackumulerade kunskapen snabbare och snabbare. När dessa förbättringar har trillat ut som ett resultat år 1, så hamnar ju denna tillgång som en post i balansräkningen år 2.

Men: våra ekologiska system får försämrad status på en rad olika områden, och vissa resurser brukar vi inte - utan förbrukar. Själva förutsättningarna för produktion kan förändras i och med varmare klimat - läs förra veckans Economist om skillnader i skördar. Men det är självklart inte tillväxten det är fel på - tillväxten gör ju utifrån dagens perspektiv att vi kan nå samma resultat utan att behöva förbruka lika mycket på resurssidan.

Lösningen är förstås att planeten och våra ekologiska system måste in i balansräkningen. Östersjön måste ha ett pris. En östersjö som är lite mer försurad än idag har ett annat pris. Med syrefattiga bottnar blir det ännu lägre. Och om man är ansvarig för utsläpp - må det vara fabriken eller sommarstugan - så ska man såklart ta ansvar för sin del. Den osynliga handen fungerar då i rätt riktning, om man inte lägger andra händer i vägen.

Inget av resonemanget ovan är ju nytt under solen, och jag gissar att bokens ekonomiska avsnitt kommer ge sig i kast med just detta.

Och har ni inte sett Hans Roslings nya, fantastiska TED-tal om världens bästa uppfinning, så passar det otroligt bra för en söndag.

1 kommentar:

Bass sa...

Just läst din artikel "In med planeten i balansräkningen".Känner mig hedrad att ha blivit omnämnd i ett så kunnigt sällskap och i en så intressant artikel. Dessutom är rubriken fyndig. Jag antar att du även läst Tim Jacksons bok "Välfärd utan tillväxt".


MVH
Claes Thulin