lördag 5 december 2009

Storstugans 100-årsjubileum

I lördags fick jag ge mig ut på ett av mina allra roligaste högtidliga uppdrag hittills här i Vaxholm: att inviga Storstugans 100-årsjubileum. 100 år är en aktningsvärd ålder.

Till min och min äldste sons förtjusning innebar själva invigningen också att skjuta salut och avge svensk lösen med lägrets kanoner. Mäktigt! Till invigningen fick jag äran att hålla högtidstal efter en historisk tillbakablick av Torsten Dahlén, kommunstyrelseordförande i Vaxholm under en period på 80-talet.

Talet:

Ja, det var alltså år 1936 som kommunen tog över Storstugan ifrån militären, och det gör också Storstugan till en de äldsta byggnader som vi Vaxholmsbor äger gemensamt genom Vaxholms stad. Och en hel del har hänt sen dess. 1939 så invigde Prins Bertil den här minnesstenen som restes av Vapenbröderna ifrån kustartilleriregementet tillsammans med Vaxholms stad.

Under de här första åren efter 1936, inte minst med tanke på läget ute i resten av Europa, så var vi i Vaxholm ålagda att behålla Storstugan precis som den var. Det var helt enkelt så att man kunde tänkas vilja använda den för militär verksamhet igen. Och sen dröjde det ytterligare några år efter andra världskriget, fram till 1948, innan vi äntligen byggde om Storstugan med både centralvärme och en vaktmästarbostad här på övervåningen. (1 min) Och det var efter det som vi i början av 50-talet kunde börja använda Storstugan till vår ungdoms- och föreningsverksamhet. Och den här verksamheten, med fritidsgården i spetsen, är ju något som fortsatt ända sen dess och varit en stor del i uppväxten för flera generationer Vaxholmare.

Och de allra flesta kanske minns Storstugan som stället dit man gick på dans eller konsert under sina ungdomsår. Under åren så har vi gästats av ett otal revyer, Nationalteatern, Lill Lindfors, Ebba Grön, Tomas Ledin och Reperbahn.

Ett hundraårsjubileum är något riktigt stort. Inte nog med att det är symboliskt viktigt med ett helt sekel: etthundra år. Det är också vid ungefär etthundra år som i stort sett alla egenupplevda minnen av händelser och tankar har försvunnit helt ifrån de av oss som lever idag. Efter etthundra år har vi blivit helt beroende av historieskrivningen, oavsett om den förmedlas i böcker eller berättas för oss ifrån någon i sin tur hört historien berättas av någon annan.

Och visst sätter etthundra år saker och ting i perspektiv. När vi går in till utställningen och tittar på fotografier härifrån lägret i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, så kan man ju inte annat än beröras av alla de vackra finkläderna, de ståtliga paraderna och det faktum att den här centrala delen av Vaxholm faktiskt var militärt övningsområde. (2 min) Och man slås ju också av hur mycket som har förändrats, framförallt utanför vår gamla stadskärna. Om vi kunde sätta oss i en tidsmaskin och transportera oss bort till mitten av Vaxön för hundra år sedan, så skulle det nog dröja länge för de flesta av oss innan vi ens förstod var någonstans vi var.

Och det finns ju förstås en till sida på det här myntet. En sådan här dag, när man ser tillbaka på de etthundra år som gått, så ska man inte glömma att det viktigaste såklart är tiden som ligger framför oss. Det är framtiden vi kan påverka, och det är vårt framtida Vaxholm som vi kan utforma och utveckla i den riktning vi vill.

Om vi därför ger oss på att titta etthundra år in i framtiden så är det värt att ägna en tanke åt hur vi tror att Vaxholm, lägret och Storstugan kommer se ut då. Och kanske ännu viktigare, hur vi vill att det ska se ut då. Hur pass väl skulle vi känna igen oss om vi kunde ta en tidsmaskin, och åka fram i tiden till Storstugans 200-årsjubileum och sedan ta en promenad runt stan?

Kommer vi bo och jobba i ungefär samma byggnader som idag? Kommer livet se ut mer eller mindre på samma sätt? Under de senaste etthundra åren har vi sett en förändring i vårt sätt att bo och arbeta utan motstycke. Vi har gått ifrån att vara en ganska nyligen industrialiserad nation till ett postindustriellt samhälle där vi försörjer oss på tjänstearbete och förädling av information och kunskap.

Vi Vaxholmare har upplevt förändring på väldigt nära håll under de senaste åren. Anledningen till att det över huvud taget finns en stad här på Vaxön är ju faktiskt att Sveriges riksdag år 1544 beslutade att Vaxholmen - också känd som kastellholmen - skulle befästas. Och sedan dess är det den militära närvaron som legat till grund för Vaxholm som stad. När man stängde lägret här 1905, så var det en första del i en militär reträtt ifrån Vaxholm som skulle innebära att man lämnade kastellet vid andra världskriget, och slutligen hela regementet 2006.

Men trots den militära reträtten har Vaxholm fortsatt att växa, och turismen och småföretagandet är det som hittills skapat nya arbetstillfällen. Och på många sätt har det gått bra: Vi är en av de kommuner i Sverige som har mest nyföretagande, och har under lång tid varit den av Sveriges 290 kommuner som har allra lägst arbetslöshet.

Allt det här ger oss väldigt goda möjligheter till att forma vår egen framtid med sikte på de kommande hundra åren. Och det är under de här hundra åren som vi kommer se utfallet på vad både miljöhoten emot Östersjön och hoten om klimatförändringar kommer leda till. Och efter de nästan femhundra åren av militär närvaro i Vaxholm, så kommer vi också få se svaren på vad det är som kommer prägla våra liv under de kommande hundra åren.

Men det viktigaste av allt - är att vi idag kommer ihåg - att de här utfallen inte är något förutbestämt. Det är alla vi medborgare som på olika sätt bidrar till ta fram de här svaren. Det är vi själva som företagare och anställda, som konsumenter, föräldrar och pensionärer som tilllsammans bestämmer hur vårt Vaxholm kommer se ut om etthundra år. Och framför allt är det våra barn och barnbarn.

Tack så mycket.

(Foto av Bengt Nyman)

Inga kommentarer: