lördag 6 juni 2009

Nationaldag

Idag höll jag högtidstalet i Vaxholms kyrka. Det var kul, men svårt. Men det var i alla fall mitt första nationaldagstal. Efter lite strul med mikrofonen och andra smådetaljer så sa jag ungefär såhär:
Kära Vaxholmare och gäster, låt mig få börja med att säga att det är både otroligt roligt och ärofyllt att få hålla högtidstalet här i Vaxholm.

Idag börjar ju fler och fler tycka att det är självklart att fira Sverige, och att vi alla ska kunna ha ett tillfälle att glädjas över att vi bor i ett så fantastiskt land som vi faktiskt gör. Och anledningen till att vi firar just den 6 juni, är ju vår självständighet som kom när Kalmarunionen upphörde och Gustav Vasa blev kung just den 6 juni 1523.

Men vägen till att vi svenskar skulle få en högtidsdag värd namnet har verkligen inte varit spikrak. Det var först på 80-talet vi började kalla den 6 juni för nationaldag, och det var först 2005 som nationaldagen blev en helgdag.

Och visst märker man runt om i Sverige att det ännu inte känns självklart för alla att fira vår nationaldag. Jag har själv mina rötter ifrån Bredäng söder om stan. Då hade vi långa sommarlov i vår sommarstuga som låg ute vid Gräddö i det östraste av Roslagen. Där slog kärleken till skärgården rot. Men efter det har jag också bott i både Dalarna, USA och Stockholm.

Det har gjort att jag har fått uppleva många olika sidor av hur patriotism kan yttra sig. I Bergslagens bruksorter på 80- och 90-talen var själva tanken på en nationaldag väldigt främmande. En kompakt misstänksamhet emot "staten Sverige som överhet" gjorde att en nationaldag kändes meningslös och osolidarisk för många, och framför allt den så närvarande jantelagen gjorde att själva tanken på att fira hur fantastiskt Sverige var, uppfattades både som förmätet och självförhärligande.

Så för mig blev hoppet mellan den lilla bruksorten i Bergslagen och den amerikanska mellanvästern nog så långt som man över huvud taget kan komma vad det gäller synen på förmågan att vara stolt över det land och samhälle man bor och verkar i, och att göra detta till något positivt.

Jag gick ifrån en plats där av de flesta ansågs fult att glädjas över några förbättringar som stod ut ifrån mängden, till en annan plats där just strävan efter något bättre, och samhörigheten i att leva någonstans där människor arbetar frivilligt för framgång, är den drivande kraften i samhället. Och att vara stolt och stå upp för det samhälle man är en del av; det blir då bara inte självklart, utan det blir en förutsättning. Och det som är så intressant, är att den här typen av positiva patriotism inte är något som stänger ute och hindrar. Istället är den något som bjuder in och belönar den som vill vara med och bidra till samhället.

För mig blev det här så otroligt tydligt. Hemma i Dalarna hade jag uppfattats mer eller mindre som ett UFO på många sätt. Lite för bra på vissa saker, och lite för dålig på andra. I min lilla amerikanska stad så gladde man sig och lyfte fram det jag var bra på, medan man på samma gång otvunget lät mig förbättra mina svagheter i min egen takt. Det här gjorde, att jag efter ett år i min amerikanska stad kände mig mycket mer lokalpatriotisk, än jag någonsin blev i Bergslagen.

Och jag kom fram till att patriotism inte är något som är vare sig självklart eller förutbestämt, eller något som beror på var du är född, var du bor eller vad du har för hudfärg. Patriotism handlar om den ömsesidiga kärlek som uppstår mellan en människa och det samhälle man lever och verkar i. Och för att den kärleken ska kunna spira så måste vi låta varje människa förverkliga sig efter sitt eget huvud och förmåga.

Vaxholm. Om jag spolar fram bland mina egna minnen så kommer jag snart fram till tidpunkten när jag och min fru valde att lämna Stockholm och flyttade hit till vår skärgårdsidyll för drygt sex år sedan. Och jag ska inte sticka under stol med att det var just idyllen som lockade oss ifrån början.

Om man söker sig runt kring i världen, i Europa - glöm för all del inte att rösta i morgon, din röst är viktig! - i Europa, i Sverige och kring vår huvudstad så kommer jag fortfarande till samma slutsats. Vi bor i den vackraste småstaden, nära den vackraste storstaden, i hela världen. Det är en fantastisk livskvalitet.

Men det dröjde inte särskilt längre förrän jag märkte att Vaxholm är så otroligt mycket mer än den vackraste småstaden nära den vackraste storstaden i hela världen. Vi är också en lokalpatriotisk stad.

Jag tror, att mer än i någon annan utsträckning i Sverige, så är vi Vaxholmare stolta över att vara just Vaxholmare. Vi har klistermärken på våra bilar, vi berättar med stolthet för våra vänner hur fantastisk stad vi har, och vi har också börjat ha de där otroligt snygga Vaxholmströjorna som årets företagare på sportaffären säljer.

Och vet ni vad? Det är bra. Det gör att vi alla glädjs åt grannen som lyckas med något bra, det gör att vi alla bryr oss om vad politiker och stadens tjänstemän gör med våra skattepengar, och det gör att vi alla bryr oss mer om varandra och vår lilla stad.

Och det är också bra, därför att vi i Vaxholm har en utmanande och tuff resa framför oss. Samme Gustav Vasa som blev kung den 6:e juni för snart 500 år sedan, beslutade också vid Västerås Riksdag 1544 att Vaxholmen skulle befästas. Utan det beslutet hade aldrig Vaxholm växt fram som det gjort, och jag hade med all sannolikhet aldrig stått i den här kyrkan och talat just nu. Och allt sedan man fattade det beslutet, har Vaxholms yttersta existensberättigande varit vår militära närvaro.

För tre år sedan försvann de sista militärerna ifrån AMF1, och utifrån ett fredsperspektiv får man förstås hoppas att det är för gott. Men närmare 500 års historia är något som varken kan eller ska försvinna härifrån. Och samtidigt måste vi vända blad i historien om vår egen utveckling, och hitta vårt nya existensberättigande.

Så många frågar mig: vad ska vi Vaxholmare göra nu? Vad ska vi hitta på? Ska vi inte kunna både bo och jobba här i stan? Svaret är förstås, att det ska vi självklart kunna göra. För att vi ska kunna fortsätta vara såpass stolta över vår stad, så kommer det behövas ett helt samhälle, som lever på alla sätt och vis. Och det samhället, med den livskvaliteten, får vi ytterst om vi både kan bo och jobba här.

Men samtidigt är den påtvingade sociala arkitekturens tid förbi. Det är och ska inte vara statens eller kommunens roll att skapa och driva större delen av samhället. Istället är det alla vi Vaxholmare idag och framtida Vaxholmare i morgon, som tillsammans kommer skapa och driva vårt nya Vaxholm. Vi politiker och stadens tjänstemän ska helt enkelt skapa förutsättningar och göra det så enkelt och tryggt som möjligt för oss Vaxholmare att bygga företag, bo och leva här.

Och sedan är det vi medborgare som kommer fylla vår stad med innehåll. Jag tror att vi tillsammans kan skapa förutsättningar för en mängd företag att växa fram: företag inom miljöteknik med anknytning till Östersjön som kan vara den moderna tidens soldater för att möta nya hot kring miljö och klimat, data- och informationsarbete som kan skötas nästan varsomhelst; och vilken plats kan då vara bättre än Vaxholm? En stärkt roll som nav i skärgårdstrafiken med ökad marin teknik som följd, och en ännu mer utvecklad turistdestination för att ta tillvara på alla gäster som vill besöka vår fantastiska stad.

Eller kanske något helt annat? Det får vi se. Jag lovar att stå för att det ska gå bra att odla här i Vaxholm, och jag vet att ingen bättre än ni sår frön, sköter plantorna och skördar. Och det finns en sak över alla andra som gör att jag är helt säker på att vi kommer lyckas, och det är att vi har vår lokalpatriotism. Vi stöttar varandra och uppmuntrar varandra till att förbättra vår stad.

Vi älskar helt enkelt vårt Vaxholm.

1 kommentar:

Jan sa...

Ett bra tal tycker jag! Men kan också förstå att det är lite utmanande att leverera. Du försöker sätta ord på sådant som många kanske tar för givet och inte reflekterar över.